En resa med Rovos Rail

Ångloket på stationen stånkar och pustar strax innan avgång. Det är dags för oss att åka på en av världens mest mytomspunna tågresor.

Det var visserligen länge sedan Rovos Rail drogs av ånglok och när vi väl ska åka har det istället ersatts av ett diesellok. Jag har checkat in på Rovos Rails egna tågstation i Pretoria och står med ett glas bubbel på perrongen. Solen skiner och sakta men säkert samlas allt fler resenärer som ska med på denna exklusiva tågresa med inriktning på golf och safari. Det är uppskattningsvis ett 40-tal personer och jag känner ingen förutom min sambo som står vid min sida. Under de närmaste nio dagarna kommer denna brokiga skara, från en mängd olika länder och kulturer, vara mina golfoch reskamrater.

Innan avresa får vi en guidning av Rohan Vos, som är både ägare och grundare av Rovos Rail. Rohan är, förutom tågentusiast, även en bra berättare och vi får en snabb historik och även en hel del kunskap om hur man renoverar tåg. Vägen till framgång har definitivt inte varit helt spikrak. Sedan starten 1987 har det varit fråga om både konkurs och en hel del andra problem. Idag verkar affärerna däremot blomstra och man har inte mindre än 140 vagnar och en mängd olika lok. Antalet olika rutter ökar varje år och vår resa, Golf & Safari, är en av två resrutter med inriktning på golf. Den mest omfattande tågresan är på nära 30 dagar och går genom hela Afrika, med start i Kapstaden och slutdestination Kairo. På vägen har man upplevt både tågresan ombord på Rovos Rail och åkt ett klassiskt propellerplan den sista biten från Dar-es-Salaam.

På vår resa ska vi färdas 210 mil och vi börjar med en liten omväg till Sun City. Sedan går färden ner mot Durban via Drakensbergen och tillbaka till Pretoria via Swaziland och Krugerparken.

 

Sun City – Sydafrikas Las Vegas

Första dagens tågresa är inte direkt lång, bara 11 mil, men det tar sin tid. Nu inser man att det inte är något expresståg, utan här färdas man i snigelfart och det görs en hel del stopp. Detta gör ingenting då vår fyra rätters lunch är utmärkt och den tar ett tag att äta och dricka sig igenom. Det känns som att det serveras väldigt mycket vin till lunchen och att det nog kan vara bra att säga nej lite då och då under en nio dagar lång resa. Det finns två sällskapsvagnar där man gärna sjunker ned i någon av de inbjudande fåtöljerna och tar en kaffe efter maten. Sun City har vissa likheter med Disneyland. Det finns safari, vattenland, spektakulära hotell och ett enormt casino. De två golfbanorna är båda designade av den sydafrikanska golfikonen Gary Player. Vi spelar Lost City GC vars klubbhus verkligen är unikt. Det liknar närmast någonting som är hämtas ur den gamla tecknade serien, Familjen Flinta. Vädret är utmärkt men på gränsen till för varmt för att spela golf i. På golfbanan finns ett antal hål som verkligen sticker ut, men det givna signaturhålet är givetvis hål 13. Detta par 3-hål har en green utformad som kontinenten Afrika och dammen framför är fylld med skräckinjagande krokodiler.

 

Golf eller Safari – båda förenar…

Min sambo spelar lite golf men om man ska vara helt ärlig är hon mycket mer intresserad av safari. Hon har därför valt att vara med i ”The non golfing group”, alltså sällskapet ombord som inte spelar golf. Denna grupp har ett gediget program de dagar då vi golfare är ute på golfbanan. Gruppen består av sju damer som ganska snabbt lär känna varandra. Ett antal timmar på safari eller på golfbanan verkar ha ungefär samma sociala effekt. Dessa intensiva timmar gör att man kommer varandra nära på ett naturligt sätt.

Den långa tågresan mellan Sun City och Drakensbergen är den enda heldagen på tåget. Det är en dag som bara rinner iväg och vi tillbringar större delen av dagen i det som kallas observationsvagnen. Det är den sista vagnen som har en öppen del där man sitter utomhus och ser det vackra landskapet sakta passera. För den som är intresserad så har en av tågets guider en föreläsning om hur det är att leva i Sydafrika. Servicenivån på Rovos Rail är extremt hög och på tåget följer det givetvis även med en golfpro. Vår pro har filmat alla deltagares svingar och har under eftermiddagen en personlig genomgång i barvagnen för den som vill har en svinganalys.

Jag hoppar över golfen på Champagne Sport GC i Drakensbergen. Det är inte för att banan på något sätt skulle vara dålig utan för att jag väljer att följa med icke golfarna. Istället för golf blir det ett besök på Spionkop Lodge. Det är en historisk plats, där ett av de största slagen utspelade sig mellan boerna och engelsmännen år 1900. Efter en härlig lunch och ett dopp i poolen så blir det en avslutande safaritur innan vi återvänder till tåget.

 

Durban Country Club – En av höjdpunkterna

Golfbanan ligger utmed kusten och vågorna går höga då vinden friskar på ordentligt. Detta är en golfbana där de enorma sanddynorna är ett lika naturligt hinder som vinden från havet. Vinden ger spelet en extra dimension. Öppningshålen håller verkligen världsklass och det faktum att banan byggdes redan 1922 har bidragit till många fairways unika onduleringar. När man inte hade bulldozers och moderna grävskopor så tvingades man behålla den naturliga onduleringen även om vissa av kullarna är enorma.

Både Durban CC och Leopard Creek, som vi spelar senare under resan, är med på Golf Digest lista över de 100 bästa golfbanorna utanför USA.

 

Hluhluwe-Imfolozi – Safari för hela gruppen

Safariparken med det krångliga namnet Hluhluwe-Imfolozi ligger 28 mil norr om Durban. Det är en av de större safariparkerna i Sydafrika och den enda statliga som har ”Big Five”. Vi är i KwaZulu-Natal och vi har stigit upp okristligt tidigt för att få ut så mycket som möjligt av vår safaritur. Vår Land Rover har visserligen ett tygtak men det är kyligt och extra tröja och filt är ett måste. Vi lyckas se elefant, buffel, noshörning, lejon av de djur som ingår i ”Big Five”. Leoparden såg vi inte en skymt av och det är just detta djur i denna skara som är det i särklass svåraste att pricka av på ”Big Five”-listan. Att åka på safari är något helt unikt då man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända. Ibland radar de vilda djuren mer eller mindre upp sig och nästa gång åker man omkring i en evighet utan att se något intressant. Även om vi deltagare åkte i samma område, men i olika jeepar, så hade vi alla olika erfarenheter. I vår jeep såg vi lejonungar som klättrade i träd medan någon annan såg noshörningar som rivaliserade om en hona. Allt kan hända …

Väl tillbaka på tåget så kan man se en tydlig förändring i gruppen. Nu är det mer eller mindre ingen som väljer borden enbart för två vid middagen, utan man sätter sig genast vid ett bord för fyra. Det spelar inte så stor roll vem som blir ens middagsgäst då alla är väldigt trevliga och man har en känsla av att känna alla i gruppen.

 

Swaziland – numera kungadömet Eswatini

Detta är kontinenten Afrikas näst minsta land och efter den nuvarande kungens 50-årsfirande så passade han på att byta namn på landet till Eswatini. Vår guide på tåget har en liten föreläsning i loungevagnen där han bland annat talade lite om Swaziland och deras kung. Kungen verkar ha drivit landet till ruinens brant. Landet är starkt beroende av Sydafrika och stöd från bland annat Kina. De har också haft enorma problem med Aids där närmare 40 % av befolkningen under en period var smittad, vilket idag är nere i fortfarande höga 15 %. En av få som verkar ha det bra är kungen med familj och deras närmaste undersåtar.

På väg mot Royal Swazi GC har vi en väldigt rolig lokal guide i bussen som ger en lite annan och delvis mer positiv bild av landet som helhet.

Royal Swazi GC är landets bästa men långt ifrån enda golfbana då det officiellt finns ett 10-tal golfbanor i detta lilla land. Greenerna är lite långsammare och banan håller inte samma toppkondition som de banor vi spelat tidigare under resan. Golfbanan är däremot både rolig och omväxlande. De första nio hålen är snyggt utlagda i flack terräng men när vi kommer in på de sista nio hålen skiftar banan karaktär och blir både ordentligt kuperade och betydligt mer intressanta. Det finns ett antal knepiga utslag, men också några riktigt bra golfhål.

 

Leopard Creek – Sydafrikas exklusivaste golfklubb?

Detta är ett av Gary Players riktiga mästerverk och det är få förunnat att spela denna golfbana som ligger mitt i Krugerparken. Vill man spela här så måste man bli inbjuden av en medlem, alternativt bo i en av de svindyra lodgerna i Krugerparken som är knutna till golfklubben eller åka med på Rovos Rail. Golfbanan är i det närmaste i perfekt skick och det är en fröjd att pegga upp på första tee. De första åtta hålen är definitivt inte dåliga men det är egentligen först på hål 9, som banan verkligen börjar ta fart. Hål 13 är ett av många potentiella signaturhål där greenen ligger på en klippavsats ut mot Crocodile River. Vi ser några impalas på avstånd och ett gäng flodhästar som flyter runt i floden. På hål 14 finns en giftigt placerad liten bäck som nästan gränsar mot greenens framkant. Detta gör att man har en tendens att slå lite för långt och riskerar att få en svår chipp tillbaka och då är bäcken i spel igen. Hål 15 har en fantastisk utsikt från tee och är ett riktigt bra par 5-hål. Har man tur så kanske man får syn på Ernie Els som sägs äga ett av husen längs hålet. Hål 16 är ett på gränsen till ett lite för svårt par 3-hål, där man måste flyga bollen minst 150 meter över vattnet om man tänker lägga sig i närheten av flaggan. Vill man vara säker på att hålla bollen torr så får man snällt sikta ordentligt till vänster och därmed få ett ganska svårt inspel till green. Hål 18 är det perfekta avslutningshålet. Det är ett par 5-hål, där möjligheten finns att nå greenen på två slag efter en lyckad drive med en hel del rull. Har man längden så är svårigheten att stanna kvar på den lilla ö-greenen.

Leopard Creek är inte bara en golfupplevelse utöver det vanliga. Det rika djurlivet och det faktum att man befinner sig i Krugerparken, gör upplevelsen än mer spektakulär. Det är inte ovanligt att man kan få se exotiska djur som springbock, apor och flodhästar men häftigast för oss var nog girafferna som betade i träden på hål 18 och den waterbock som sprang över fairway.

Sydafrika är för oss svenskar ganska billigt men det är det inte i golfshopen på Leopard Creek, ändå går mitt kreditkort varmt. Det här är en golfbana man gärna vill ha med sig ett minne från.

 

20–tals kväll och uppsummering

Inför resan hade vi en hel del diskussioner rörande klädseln på tåget. Herrar ska minst ha kavaj och slips till middagen och damer en klänning. Min sambo hade med sig ett antal klänningar och matchande skor men ganska snart visade sig att det inte var något problem att använda samma klänning flera gånger. Jag är själv inte speciellt bekväm i slips och kostym men vande mig ganska snabbt. Trots klädseln och lyxen ombord är det långt ifrån någon snobbig stämning på Rovos Rail. Det är dock ett intressant fenomen att uppklädda middagsgäster ofta ger en extra dimension till middagen och det blir om möjligt ännu lyxigare och maten blir ännu godare.

Vår sista kväll på tåget arrangerades en afton med 1920-tals tema. Detta hade jag och min sambo helt missat, men flera andra gäster hade satsat lite extra. Vissa var iklädda både 20-tals peruker och det klassiska Flapper- pannbandet med fjäder och långa handskar.

Rovos Rail är en bucketlist-resa och något som jag aldrig kommer att glömma. Jag fullkomligen älskade vår lilla men exklusiva kupé, de läckra måltiderna, de goda vinerna, den utmärkta servicen, den spännande safarin och de fantastiska golfbanorna.

För en dryg vecka sedan så stod jag på perrongen i Pretoria utan att känna någon och nu känns det som jag umgåtts och lärt känna alla dessa underbara människor från olika delar av världen.

Läs mer om våra golfresor med Rovos Rail